Den historiska skildringen är lång, så det lönar sig att skriva ut texten och läsa den i lugn och ro.
Begravningsplatsen invid Esbo kyrka är den äldsta begravningsplatsen i Esbo. Till en början gravsattes de avlidna under kyrkans golv. År 1751 bestämde domkapitlet i Åbo emellertid att avlidna fick gravsättas i kyrkor bara då det fanns sådana valv som var avsedda för detta ändamål i kyrkan. I Esbo började man följa detta påbud år 1756. På 1700-talet, eller eventuellt redan tidigare än detta, omgärdades kyrkogården av en stenmur som var försedd med brädtak. Fram till år 1774 var kyrkogården nästan rund till sin form. Det fanns två ingångar till kyrkogården, den ena i riktning mot Morby och den andra i riktning mot Bemböle.
Fram till år 1768 reste sig en fristående klockstapel sydväst om kyrkan. Ingångarna var täckta portbyggnader. Då kyrkogården blev alltför liten togs ett benrum i bruk. År 1760 byggdes ett nytt benrum på norra sidan av kyrkan, som användes fram till år 1805, då man upphörde med att gräva upp ben ur gravarna.
Gravsättning i kyrkan
År 1822 utfärdades ett påbud om att gravsättning i kyrkan skulle upphöra i hela riket. I Esbo hade man frångått denna tradition redan 40 år tidigare, eftersom den medförde många olägenheter. Efter stora ofreden hade gravplatserna i kyrkan omfördelats. Den hemmansägare som mindes vilken gravplats som tillhörde hemmanet hade fortsättningsvis rätt att gravsätta avlidna på denna plats. Den som inte mindes vilken gravplats som tillhörde hemmanet måste däremot inlösa en ny plats. Den som köpte en gravplats fick ett skriftligt intyg som skulle visas upp innan kyrkvärden gav lov att bryta upp golvet och öppna en grav inne i kyrkan. Räkenskapsboken visar att ca tio procent av de avlidna gravsattes i kyrkan i början av 1700-talet. Dessa var närmast ståndspersoner och hemmansägare. Under normala år gravsattes 5-6 personer i kyrkan, men t.ex. år 1740, då dödligheten var stor, måste fundamentet under kyrkans golv öppnas 20 gånger på olika ställen.
För gravsättning i kyrkan debiterades en hög avgift, som ökade kyrkans inkomster avsevärt. Gravsättningen i kyrkan kostade sex daler när det var fråga om en vuxen person och tre daler när det var fråga om ett barn, medan en gravplats på begravningsplatsen bara kostade 16 öre för en vuxen och åtta öre för ett barn. De fattiga begravdes gratis. Esboborna var inte villiga att höja mullpenningen på kyrkogården, trots att kyrkan ständigt hade ont om penningtillgångar. Biskop Tammelin föreslog vid biskopsvisitationen år 1730 att mullpenningen skulle höjas, men församlingsmedlemmarna godtog inte biskopens förslag. Uppenbarligen ville man bevara en tillräckligt stor prisskillnad mellan gravplatserna på begravningsplatsen och i kyrkan, så att inte vem som helst skulle vilja skaffa en gravplats i den trånga kyrkan.
Gravsättning i gravvalv
Domkapitlet i Åbo utfärdade år 1751 ett påbud om att gravsättning under kyrkans golv inte längre var möjlig, utom i de valv som murats för detta ändamål. Fem år senare beslutade man vid sockenstämman i Esbo att detta påbud skulle följas och att valven skulle byggas av trä eller sten. Dessutom utfärdades särskilda anvisningar om gravvalvets djup. Många hemman hade redan en gravplats som var tillräckligt stor för att också rymma ett valv. Om detta inte var fallet, måste hemmanet inlösa ett område som var fyra alnar långt och fyra alnar brett. Ifall det inte skulle finnas tillräckligt med utrymme för alla köpare under kyrkans golv, skulle de enligt beslutet få bygga gravvalv på begravningsplatsen, söder om kyrkan.
Under loppet av några år reserverades alla gravvalvsutrymmen i kyrkan och därför var kyrkans inkomster under dessa år större än vanligt. Priset för ett gravvalvsutrymme var 48, 60 eller 84 daler, beroende på dess läge. För utsocknesbor var avgiften dubbelt så hög. Därmed blev det allt tydligare att de personer som gravsattes i kyrkan hörde till en grupp som både hade råd att betala för gravplatsen och dessutom kunde låta bygga ett gravvalv. Vid biskopsvisitationen år 1758 konstaterade man att det inte längre var möjligt att gravsätta andra personer i kyrkan än de för vilka en gravplats hade reserverats.
En fördel med de begränsningar som fastställts för gravplatserna var att stanken i kyrkorna minskade. Å andra sidan medförde kraven på djupare gravar och byggandet av gravvalv en risk för skador på kyrkans fundament och dessutom orsakades stora skador i golvet. År 1774 beslutade man att gravsättning inte alls längre skulle ske i kyrkan. De gravar som fanns under kyrkans golv skulle helt och hållet täckas över och golvet skulle repareras. Vid den biskopsvisitation som utfördes fyra år senare konstaterades det att möjligheterna till gravsättning i kyrkan hade begränsats. Enligt räkenskapsboken utfördes emellertid ännu i början av 1780-talet gravsättningar i kyrkan. Under vissa år gravsattes ännu upp till tio procent av de avlidna i kyrkan. Efter år 1785 innehåller räkenskapsboken emellertid inte längre några anteckningar om avgifter för gravsättning i kyrkan.
Gravsättningarna fortgick således i kyrkan ännu ca tio är efter att det fattats beslut om att denna praxis skulle upphöra. Då gravsättningarna i kyrkan minskade och upphörde minskade också kyrkans inkomster, eftersom mullpenningen på begravningsplatsen var mycket lägre än i kyrkan. Då många personer för en relativt kort tid sedan hade inlöst en dyr plats i ett av kyrkans gravvalv, var det dock skäligt att platsen ännu fick utnyttjas under en viss tid.
Reglerna för begravningsplatsen
Den egentliga begravningsplatsen på södra sidan av kyrkan omgavs av en stenmur. Det fanns ingen karta över begravningsplatsen som skulle ha visat hur gravarna var placerade. Då de anhöriga svarade för öppnandet av graven kunde den bli smal och grund, särskilt vintertid då grävandet var besvärligt. Då graven öppnades påträffades kvarlevorna efter tidigare avlidna. Hundar, svin och andra djur grävde och bökade också på begravningsplatsen. Den omgivande stenmuren rasade med jämna mellanrum på olika ställen och de som var skyldiga att reparera den hann inte alltid åtgärda saken. Därför var det lätt för djur som sprang lösa att ta sig in på begravningsplatsen. Framgrävda ben var en vanlig syn. Benen samlades i det benrum som fanns i närheten av begravningsplatsen.
Sockenstämman beslutade att de hemmansägare som inte tog hand om sin andel av muren kring kyrkogården fick böta tio daler. Klockaren och kyrkvaktmästaren förpliktades samla ihop benen och föra dem till benrummet. Arkitekt Hiller fick till uppdrag att granska begravningsplatsen samtidigt som han kom för att inspektera kyrkan. Församlingen anställde en gravgrävare som svarade för öppnandet av alla gravar. Gravgrävaren skulle betalas 12 öre för varje öppnad grav. I början av 1800-talet, då det rådde stor fattigdom och misär, fick de fattigas gravar undantagsvis också öppnas av andra personer, så att de avlidna kunde gravsättas.
Planer på en ny begravningsplats
Då 1700-talet övergick i ett nytt sekel var utrymmesbristen det största problemet på begravningsplatsen. Av tradition ställde man sig avvisande till gravsättning på norra sidan av kyrkan, men i början av 1800-talet fanns det inte någon annan möjlighet än att ta i bruk området norr om kyrkan som begravningsplats. Då det utvidgade området hade invigts beslutade sockenstämman utföra en genomgripande reform och riva benhuset. Gravgrävaren fick anvisningar om att sådana kvarlevor av avlidna som påträffades vid öppnandet av gravarna skulle grävas ner på ett visst ställe på begravningsplatsen. På den trånga begravningsplatsen var det emellertid svårt att hitta ett ställe där benen kunde grävas ner. Benhuset fick således fortsättningsvis stå kvar och det reparerades så sent som på 1830-talet. I ett visst skede fanns det också planer på att bygga ett nytt benhus.
Det fanns också gravvalv på begravningsplatsen. Då det gravvalv som tillhörde släkten Gyldenär från Alberga gård år 1797 konstaterades vara vanskött och i mycket dåligt skick, beslutade sockenstämman kungöra saken i Officiella tidningen och uppmana de anhöriga att iståndsätta graven. Annars skulle församlingen ta gravplatsen i sin besittning. I prostvisitationsprotokollet från år 1804 finns en anteckning om att det på Esbo begravningsplats fanns två gamla förfallna släktgravar. Av dessa två hade släkten Gyldenärs grav redan övergått i församlingens besittning, medan släkten Grisbackas grav ännu väntade på att de anhöriga skulle ingripa i saken innan också den eventuellt skulle övergå i församlingens besittning. Tills vidare beviljades inte nya tillstånd för byggande av gravvalv på begravningsplatsen.
Efter att kyrkan år 1823 utvidgats kartlade sockenstämman än en gång möjligheterna att utvidga begravningsplatsen. Man hade nämligen blivit tvungen att använda en del av begravningsplatsens område för kyrkobyggnaden. Av de stenar som blivit över vid utvidgningen av kyrkan beslutade man sig för att bygga ett nytt och rymligt bårhus, som senare omvandlades till ett kapell. Planerna på att utvidga begravningsplatsen uppsköts igen.
Frågan om begravningsplatsen behandlades på nytt vid sockenstämman år 1848, vid en tidpunkt då kyrkoherdetjänsten var obesatt. Eftersom det inte var möjligt att fatta beslut om att områden som hörde till prästgården skulle användas för utvidgningen av begravningsplatsen, beslutade man sig för en grundlig iståndsättning av den gamla begravningsplatsen, så att den skulle kunna användas ännu en tid.
Då professor Geitlin flyttat in i prästgården i Esbo lyckades man nå sådana avtal som möjliggjorde en utvidgning av begravningsplatsen. Från prästgårdens ägor avskiljdes ett lämpligt område både på den norra och på den västra sidan av begravningsplatsen, så att man genom att flytta den gamla stenmuren kunde ingärda det nya området till så låga kostnader som möjligt. Det nya begravningsplatsområdet fylldes ut med sand.
Den nya begravningsplatsen togs i bruk sommaren 1836
Mycket snart kunde man konstatera att det område som överförts från prästgården till begravningsplatsen var alltför litet, eftersom det nya området snabbt blev fullbelagt. Hungeråren i slutet av 1860-talet ökade dödligheten och t.ex. år 1868 begravdes 298 avlidna. Kyrkoherdetjänsten var igen obesatt, så man kunde inte fatta beslut om prästgårdens ägor. En del ville utvidga begravningsplatsen till de omgivande markerna medan andra ville ha en ny begravningsplats. Den 10 juli 1871 tillsattes en kommitté för att fatta beslut om var en ny begravningsplats skulle anläggas och utarbeta en plan för området kring kyrkan, med betoning på iståndsättning och förskönande av den gamla begravningsplatsen.
Kommitténs betänkande behandlades den 17 december 1871, men den föreslagna nya begravningsplatsen väckte motstånd och förslaget förkastades. Istället beslutade man att kyrkans begravningsplats skulle utvidgas ytterligare, även om man inte vid den aktuella tidpunkten kunde föra saken vidare. Kommittén föreslog också att det skulle planteras träd på kyrkbacken och på begravningsplatsen samt att hela området skulle kringgärdas med staket och portar så att djur inte skulle kunna komma in på begravningsplatsområdet. För att kyrkbacken skulle hållas torr och snygg behövdes ett grovt gruslager på området och för att de vägar som ledde till kyrkan skulle vara framkomliga krävdes dikning. Kommitténs förslag godkändes till denna del.
Fortfarande saknades en tydlig karta över begravningsplatsen och begravningsplatsområdet var alltför litet. Man hade emellertid börjat plantera träd och blommor på begravningsplatsen samt resa minnesmärken på gravarna.
Begravningsplatsen utvidgades år 1879
Begravningsplatsen utvidgades på den norra sidan med ett halvt tunnland av prästgårdens åkermark (kyrkomötet 23.7.1876, 11.5.1879). Samtidigt som man hämtade sand till den nya delen av begravningsplatsen iståndsattes också den gamla delen. Stenmuren flyttades så att den omgärdade det utvidgade området och muren runt den gamla delen höjdes, eftersom fåren dagligen gästade begravningsplatsen. Dessutom omarbetades portarna till begravningsplatsen så att de stängdes av sig själva.
Den utvidgade och iståndsatta begravningsplatsen blev snabbt trång, eftersom man fortfarande inte iakttog någon ordentlig ordning då gravarna öppnades, trots att det fanns en gravgrävare. Alltjämt saknades också en karta över begravningsplatsen. Församlingsmedlemmarna ville ofta ha ett sista vilorum för sina anhöriga på något visst ställe och reste ibland ett staket runt gravområdet eller en minnesvård vid graven, som även kunde sträcka sig utanför gravplatsen. Man beslutade ta ut avgifter för resning av gravvårdar. Ifall gravvården krävde mycket utrymme var avgiften 30 mark, medan avgiften för mindre gravvårdar var 20 eller 15 mark. Avgiften för resning av ett järnkors var 15 mark och för ett träkors 3 mark. Man fattade också beslut om mullpenningen, som fastställdes till en mark för personer över 15 år och till 50 penni för yngre. Fattiga behövde inte betala något alls (kyrkomötet 12.7.1874, 9.8.1874 och 8.7.1877).
Kyrkomötet tillsatte en kommitté som fick till uppgift att utarbeta en plan för ordningen på begravningsplatsen. Kommitténs betänkande behandlades vid kyrkomötet den 2 augusti 1898. På tio år hade det inte funnits behov av att utvidga begravningsplatsen. Nu krävdes det emellertid att det skulle stakas ut linjer och anläggas gångar på den äldsta delen av begravningsplatsen. Tack vare detta kunde antalet gravplatser utökas i betydande utsträckning och därmed kunde också mullpenningen hållas på en rimlig nivå. Alternativet var en avsevärd höjning av de enskilda gravavgifterna. Kyrkomötet godkände följande förslag:
1. Avgifterna för enskilda gravplatser skulle höjas och gravområdena fastställas. Kyrkvärden fick till uppgift att mäta upp områdena och bära upp avgifterna. Den minsta graven var 3 2/3 kvadratmeter stor och kostade en mark per kvadratmeter. Om någon ville lösa in ett större gravområde uppbars ytterligare 50 penni för varje kvadratfot (1/6 kvadratmeter) upp till hundra kvadratfot.
2. De avgifter som uppbars för gravplatserna skulle avsättas för framtida utvidgning och iståndsättning av begravningsplatsen.
3. Utjämningen av begravningsplatsen och iståndsättningen av stenmuren uppsköts.
Kommitténs betänkande föranledde ett behov av att utarbeta en karta för begravningsplatsen, där linjegravarna och de enskilda gravarna skulle märkas ut. Mätningen av gravområdena och uppbärandet av avgifterna hörde alltjämt till kyrkvärdens uppgifter.
Begravningsplatsen utvidgades följande gång år 1909. Vid denna utvidgning fogades0,32 hektar av prästgårdens markområde till den västra delen av begravningsplatsen. Återigen fylldes det nya området ut med sand och kringgärdades med en stenmur.
I början av 1920-talet tillsattes en kommitté för att utreda möjligheterna att skaffa mark för begravningsplatsen. Man beslutade sig igen för att utvidga begravningsplatsen i riktning mot prästgården. Av prästgårdens marker överfördes nu ett område på 5 728,5 m2 till begravningsplatsen. Den sand som behövdes som utfyllnadsjord togs från prästgårdens grustag. Kyrkoförvaltningsnämnden lät utarbeta en karta över hela begravningsplatsområdet. Då man följde anteckningarna på kartan kunde också de gamla delarna av begravningsplatsen tas i effektivare bruk (1922). År 1929 beslutade kyrkoförvaltningsnämnden att en grav skulle övergå i församlingens besittning om den inte varit omskött under en period på tre efterföljande år.
Den äldsta bevarade kartan över kyrkans begravningsplats är daterad den 14 juli 1932. Enligt kartan omfattade kvarteren I-VIII på den gamla delen av begravningsplatsen sammanlagt 10 003,7 m2och kvarteren IX-XIV på den nya delen av begravningsplatsen 9 414 m2. Kyrkans begravningsplats hade således en sammanlagd areal på 19 417,7 m2.
År 1923 trädde religionsfrihetslagen i kraft och då blev man tvungen att fatta beslut om hur de som inte hörde till kyrkan skulle begravas. Kyrkofullmäktige beslutade att en dubbel avgift skulle uppbäras hos personer som utträtt ur kyrkan och hos utsocknes personer. Kyrkofullmäktige justerade senare sitt beslut och bestämde att avgiften skulle fastställas från fall till fall (25.2.1923 och 14.4.1934).
Begravningsplatsens utvidgning österut och norrut mot prästgårdens marker behandlades av kyrkorådet den 11 augusti 1939 och av kyrkofullmäktige den 21 april 1940. Den utvidgade delen omfattade ca 2,5 hektar och sträckte sig ända till bäcken. Det var emellertid svårt att ta i bruk det nya begravningsplatsområdet. Det fanns inte längre tillräckligt med utfyllnadssand i prästgårdens grustag och då det efter kriget rådde brist på transportmateriel kunde man inte hämta grus från grustaget i Bolarskog. Kyrkofullmäktige beslutade därför att man skulle ta i bruk en sådan del av det nya begravningsplatsområdet som kunde fyllas ut med sand från prästgårdens grustag (kyrkorådet 22.11.1940 och kyrkofullmäktige 26.8.1945).
År 1930 beslutade man omvandla det rymliga bårhuset av sten som fanns på den gamla begravningsplatsen till ett begravningskapell, som skulle kunna användas vid mindre jordfästningar.
Med stöd av det beslut som undervisningsministeriet fattade den 9 december 1926 anlades en kommunal begravningsplats i Grankulla. Begravningsplatsen var den första i sitt slag och den invigdes år 1927. Esbo församling understödde finansiellt Grankulla begravningsplats, eftersom den var avsedd för medlemmar i Esbo församling.
År 1947 beslutade man köpa ett 4,53 hektar stort område av Hannus lägenhet i Mårtensby, för att användas som begravningsplats. Köpet genomfördes först år 1955, men planerna på en begravningsplats realiserades aldrig. Eftersom området i Snettans var litet och enligt planerna endast skulle rymma 1 187 gravplatser, anlades inte begravningsplatsen utan området sparades för framtida behov.
Kyrkans begravningsplats godkändes som officiellt namn för begravningsplatsen år 1979. Begravningsplatsen bestod då av den gamla kyrkogården, den nya begravningsplatsen och urnlunden. Begravningsplatsens totala areal var 11,23 hektar. Av detta område utgjorde den gamla kyrkogården ca en fjärdedel. Den gamla kyrkogården omfattade också ett ca ½ hektar stort linjegravområde. Det nya begravningsplatsområdet hade förvärvats genom köp av tilläggsmark, närmast från Michels hemman. Planeringen av det utvidgade området godkändes år 1983 och området invigdes samma år.
Kapellets begravningsplats
Församlingarna i Esbo köpte i början av 1950-talet området Lammas som omfattade 12,25 hektar. Kyrkofullmäktige hade den 27 januari 1955 (8 §) beslutat ge förvaltningsnämnden i uppdrag att utarbeta en allmän plan bl.a. för begravningsplatserna. Förvaltningsnämnden hade tillsatt en kommitté för detta uppdrag.Kommitténs omfattande betänkande och de bifogade kartorna behandlades vid kyrkofullmäktiges sammanträde 5/1956. Arkitekt O. Hansson, som var medlem i kommittén, redogjorde för den andra delen av betänkandet, som gällde planeringen av Lammas begravningsplatsområde, kapellet, församlingshemmet och vägarna. Betänkandet godkändes som en grundläggande plan för begravningsplatserna och underställdes domkapitlet för godkännande. Vidare beslutade kyrkofullmäktige anhålla om att statsrådet skulle fastställa att de områden som hörde till Lammas, Klockarbäcken och Prästgårdsåkern kunde användas som begravningsplats. Dessutom skulle det utredas huruvida området väster om Lammas var lämpligt att användas som begravningsplats. En dispositionsplan för området Lammas skulle utarbetas först då man fått resultaten av denna utredning.
Det inbegärdes tre olika förslag angående planeringen av begravningsplatsområdet. Arkitekterna Siren, Hansson och von Ungern-Sternberg ombads lämna in var sitt förslag. Förslagen inlämnades den 30 september 1957. Kyrkofullmäktiges protokoll 7/1957 från den 18 november 1957 innehåller beskrivningar och fotografier av förslagen. Till bästa förslag utsågs ”Styx”, som hade utarbetats av arkitekt Siren, assisterad av arkitekt Pentti Pajarinen, arkitektstuderande Paavo Mykkänen och inredningsdesigner Lasse Gestranius. Avtalet gällande planeringen godkändes av kyrkofullmäktige den 21 april 1958 (6 §). Till trädgårdsarkitekt valde kyrkofullmäktige Juho Jännes (4/9.6.1958/ 8 §).
Ritningarna godkändes av kyrkofullmäktige den 22 februari 1960 (3 §). Byggarbetena inleddes från mitten av området, där begravningskapellet och krematoriet placerades. Kyrkofullmäktige behandlade dispositionsplanen (arbetsbeskrivningen) för Lammas begravningsplats den 13 juni 1960 (12 §). Fullmäktige godkände emellertid inte de förslag som gällde kolumbariet, den lummiga skogsdungen i områdets norra del, den öppna platsen framför kapellet eller förslaget om att enskilda gravar skulle täckas med singel. Det första byggskedet omfattade inte heller portar eller planteringar.
Kyrkofullmäktige gav sitt godkännande för tre gravkvarter samt för att gräs skulle sås på gravarna och grusgångar anläggas (1/61 20.3.1961 13 §). Kantstenar tilläts inte. Dispositionsplanen för avdelningarna A, B och C fastställdes den 20 februari 1963. Den nya begravningsplatsen och begravningskapellet invigdes år 1963. På Kapellets begravningsplats finns ca 4 000 kistgravplatser och ca 2 600 urngravplatser. Det nya begravningskapellet var i princip avsett att användas endast av medlemmar i den evangelisk-lutherska församlingen. Jehovas vittnen och mormoner hade inte rätt att använda kapellet. Senare beslutade man dock att ordföranden för kyrkofullmäktige fick fatta beslut om huruvida kapellet kunde upplåtas till personer som inte hörde till kyrkan (4.10.1971).
Kyrkoförvaltningsnämnden gav sitt godkännande för urngravavdelningarna A1, B1 och C 1 som hade planerats av trädgårdsmästaren och som också anlades i enlighet med planerna (10/8.4.1963/ 10 §). Dispositionsplanen fastställdes den 13 juni 1963 (756).
Krematoriet togs i bruk år 1964 och var då det tredje i Finland. Fram till slutet av år 1969 utfördes knappt 300 kremeringar, trots att det under denna tid redan under ett år avled fler än 300 personer. I slutet av 1970-talet kremerades emellertid redan över en tredjedel av de avlidna.
Från och med ingången av år 1968 tillställdes gravrättsinnehavarna gravböcker och samtidigt ett utdrag ur begravningsplatsens reglemente och dispositionsplan.
Klockarmalmens begravningsplats
Kyrkofullmäktige beslutade den 18 juni 1956 köpa Klockarbäckens område som omfattade 5,5 hektar mark samt en villa. Undervisningsministeriet beviljade år 1960 tillstånd för anläggande av en begravningsplats på området. Planeringen av Klockarbäckens begravningsplats inleddes i slutet av 1970-talet, då kyrkofullmäktige utlyste en idétävling för området. Inom den utsatta tiden inlämnades 22 förslag. Till grund för planeringen valdes arkitekt Auli Hietakangas förslag "Metsä ja niitty".
Arbetena på Klockarmalmens begravningsplats inleddes i början av 1980-talet, då 9,2 hektar tilläggsmark köptes från Gloms hemman. Senare köptes ytterligare ett tilläggsområde och därmed omfattar hela begravningsplatsområdet sammanlagt 19,59 hektar. Servicebyggnaden och begravningskapellet planerades av arkitekterna Timo och Tuomo Suomalainen.